En mörk höstkväll är det helt rätt med lite skräck. Många har missat en del gamla klassiker och vissa av dessa har åldrats ganska bra. En sådan är Hellraiser, en skräckfilm från 1987. Det var Clive Barkers långfilmsdebut och baserat på en av hans egna romaner.

skrack

Handlingen kretsar kring en speciell pusselkub. När den öppnas får det förödande konsekvenser. Kuben utgör en slags port till en annan dimension, i detta fall vad de flesta skulle definiera som helvetet. Där finns bland annat den mystiska Pinhead. Namnet kommer från de spikar som han har inslagna i huvudet. Efter att kuben öppnas av en inte ont anade person sätts en kedjereaktion igång som kommer att leda till mycket död och galenskap, inte minst för denne mans anhöriga.

Något som fascinerar med Hellraiser är de praktiska effekterna. På den tiden fanns inte dagens datoranimation. Mycket gjordes med avancerad make-up och i vissa fall så kallad stop-motion. Även med dagens mått mätt ser det bra ut, särskilt om man uppskattar det otroliga arbete som vissa artister måste ha lagt ned. Hellraiser är ganska våldsam. Människor slits sönder och går en våldsam död till mötes. När den släpptes i Sverige under sin tid klipptes hela 5 minuter bort och den hade 15 års åldersgräns. Idag är den inte lika extrem, men fortfarande är det inget för de lättskrämda.

Våg av uppföljare

Hellraiser fick många uppföljare. Egentligen håller enbart den första uppföljaren hög klass. Den fortsätter direkt där den första filmen slutar och är gjord i samma anda. Problemet med senare uppföljare är att de började fokusera för mycket på Pinhead och hans hantlangare. De kallas även “cenobiter”. De tog över handlingen och det blev mer som traditionella slasherfilmer där folk dödades på löpande band av dessa karaktärer. Det som gjorde de första två filmerna mer framgångsrika var att cenobiterna användes bara när de behövdes för handlingen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*